mycket mer stod där inte,
men det var någonting som fick mig att känna en speciell känsla i bröstet.
han kanske skulle kunna bli min..
Efter många om och men åkte jag och mamma iväg för att kolla på honom,
jag hade inga förväntningar då jag redan till 99% bestämt mig för att inte köpa honom.
unghästar var inget för mig, det skulle jag aldrig fixa..
nej det blev helt enkelt för jobbigt, men titta kan man ju göra?
När vi kom dit fick vi åka en liten bit iväg till en jättestor hage där det gick massvis med unghästar!
när vi kommer där gående så kommer en liten fux gående emot oss,
"det är nog han, tror jag.. ja det är han" sa brimis dåvarande ägare.
av ALLA hästar som gick där var det en som kom gående, och det var min brimi.
Hästen jag skulle titta på som jag inte skulle köpa kom gående till mig..
jag smälte när jag såg honom, han var så liten och valpig.
i ca 15-20 min stod jag och bara myste med honom mitt ute i hagen, sen visste jag.
I bilen påväg till nästa häst diskuterade jag och mamma honom,
hon tyckte också att han var fin och verkade väldigt social.
när jag provat den andra hästen kunde jag säga till 100% att det var brimi jag skulle ha,
det blev besiktning en vecka senare och efter ytterligare en vecka åkte vi äntligen och hämtade min nya häst!
I början när han kommit hem var han väldigt osäker och förstod inte vad jag ville.
han var ju knappt hanterad så det var ju inte så konstigt,
det kunde ta 15-20 min att bara få in honom från hagen.
Han kunde inte stå uppbunden i stallet utan att få panik och försöka slita sig, stegra m.m.
det var jobbigt men jag tänkte att han snart skulle lära sig att åtminstone gå i grimskaft,
efter ca en vecka var han fortfarande lika svår att gå med och sen började helvetet.
När jag äntligen fått ut honom ur hagen vägrade han att gå,
han reste sig mot mig och slet sig.
Jag hämtade honom igen och försökte gå, han reste sig igen och denna gången riktigt högt.
jag tyckte det var obehagligt och släppte in honom i hagen igen.
Den dagen bestämde jag mig för att sälja honom, men det fick jag ju såklart inte för mamma. (tackar jag dig mamma för idag.)
jag kunde ju inte ge upp så lätt,
min sista utväg var att be om hjälp.
Så jag frågade desperat med skam i kroppen min bästa vän om hon kunde hjälpa mig.
Lyckligtvis nog kunde hon det!
Paulina började hjälpa mig och redan efter bara några ggr började det att gå bättre,
det var fortfarande massor kvar att lära men det gick åtminstone framåt!
Efter ca 2 månader började jag ta honom lite mer själv, utan att Paulina var med mig varje dag.
Det gick bättre och bättre och mitt självförtroende växte.
Någon månad till och jag kunde ta honom helt själv..
Paulina hade hjälpt mig så mycket,
hon lät mig göra det mesta själv men hon fanns där HELA tiden och trodde på oss varje dag.
Hon gjorde saker som jag själv kände att jag inte fixade och när jag var redo hjälpte hon mig att fixa det.
Paulina fick mig att inse att jag faktiskt kan om jag bara vågar prova,
och att hon trodde på mig hela vägen har varit det allra största stödet för mig.
utan henne hade vi aldrig varit där vi är idag, för även om hon inte behövde hjälpa mig fysiskt mer så fanns hon där hela tiden och trodde på oss.
Och hon finns där fortfarande och hjälper mig varje dag, för i mitt hjärta & i mitt huvud säger hon att "du fixar detta" och jag gör ju faktiskt det om jag bara försöker tillräckligt.
Men aldrig trodde jag att jag skulle fixa att ta en ohanterad häst och göra till ridhäst..
men jävlar vilken resa, och än är det mycket kvar.
men vi har kommit en bra bit på vägen, brims & jag.
Nu är jag helt slut i huvudet och fingrarna svider,
sängen kallar på mina trötta ögon.
I ett annat inlägg kommer jag skriva om hur inridningen gick till,
så har ni något extra att se framemot ;)
hoppas ni orkade läsa texten,
den blev kanske lite lång..
jag skulle bli jätteglad om ni kommenterade!
puss på er söta som läser. :*
min vackra prins!
Åh jag gråter ju nästan lite! :') ... Du är så jävla bra! Jag kommer ihåg hur osäker du var i början, du trodde inte på att du kunde, du gick bakom rädslan och övertalade dig själv att du inte skulle klara det om du provade. Men du växte något otroligt, och idag.. ja du är inte den osäkra Evelina som skaffade Brims. Idag är du en ledare för honom, en konsekvent men snäll ledare som har fört honom med en stadig hand genom hans uppväxt. Jag hade aldrig klarat det så jag är sjukt imponerad över hur jävla ba du har lyckats med honom! Och jag kan inte beskriva med ord hur ärad jag är att få ha varit med i början av er resa, att få se er växa samman. Det betyder otroligt mycket och jag VET att ni kommer bli ännu mer fantastiska.. Ni kommer fortsätta växa tillsammans och det är det som är det fina med det. Du har kämpat otroligt mycket, och hårt - jag såg det så tro mig. Och brimi är verkligen ingen lätt häst. Men ändå är han inriden, harmonisk, välhanterad och han LITAR PÅ DIG! Hatten av för dig, du är bäst! <333
SvaraRaderaLåter som om du fått en riktigt bra kompis!
SvaraRaderaMvh Ann
Vilken tur att det var just du som köpte honom. Tänk om någon okänslig person utan tålamod hade köpt honom, vad tror du då det hade blivit av honom. Vi får komma ihåg att vissa hästar tar lite längre tid på sig att mogna och lära sig, än andra. Klart att ni har mycket kvar han är ju fortfarande en bäbis och bara 4 år. Varför måste vi ha så bråttom. Ni lär av varandra och till slut sitter du på ett moln.
SvaraRaderaSkynda långsamt
Mvh Inra